Emma Jelk

Hur har konstnärsrollen som identitet förändrats genom sociala medier? Hur står det till med Uppsalas kulturpolitik egentligen? Kan vi skapa kulturella sammanhang utan hierarkier? Kreativa Feministers grundare Siri Karlsson möter autodidakta konstnären Emma Jelk i ett samtal om konstnärskap, moderskap och systerskap.

Jag ringer Emma Jelk mitt i arbetet med senaste målningen. Den tar form i ateljén vars golv är täckt av barnens legobitar och gosedjur.

– Konstigt nog har de inte ritat på mina målningar ännu. Jag tänkte att det borde ha hänt för länge sen för de ritar ju på väggar och på sig själva och allt annat de inte får rita på. Men mina målningar har de faktiskt lämnat ifred.

Emmas konst skapas alltså inifrån vardagen och har ofta hemmet och livet med barnen som utgångspunkt. Hennes konstnärskap är lika otraditionellt som vägen dit.

– Jag har aldrig gått på någon konstskola. Och jag har inte den där typiska bakgrunden med akademiker-föräldrar eller kulturellt kapital i släkten. Det var inte min värld.

Emma växte upp i Uppsala och på Gräsö i en vanlig Svensson-familj.

– Min mamma jobbade på kommunen, mina syskon har valt helt andra vägar än jag. Men min pappa har alltid varit väldigt kreativ.

Och var tror du att din egen kreativitet kommer ifrån?
– Många vill nog se det som ett kall man i princip föds med. Men jag har många gånger tänkt att det faktiskt var ganska mycket slumpen som avgjorde för min del. Jag har alltid drömt väldigt intensiva drömmar på natten, och det kanaliserade jag tidigt genom att rita. Sen råkade jag bli väldigt bra på det, och då blev det ”min grej”.

Sen blev du väl i princip headhuntad av en tatuerare?
– Ja, när jag var 18 år blev jag lärling på Studio13 i Uppsala. Och det var helt avgörande för min utveckling. 

En lärlingsperiod hos en tatuerare pågår ofta under lång tid men Emma fick eget ansvar för kunder redan efter ett år.

– Jag var en väldigt typisk 19-20-åring som nog aldrig hade haft disciplinen att plugga konst och stå och teckna kroki. Men eftersom tatuerandet var mitt jobb var jag tvungen att rita varje dag. Och på så sätt tränade jag mig, det var som en konstskola även om jag inte tänkte på det så.

Men efter några år inom branschen lämnade Emma yrket. Hon och maken bestämde sig för att skaffa barn och då passade inte tatueringsjobbets många resor och oregelbundna tider längre. När barnen föddes, föddes även Emma som konstnär.

“Moderskapet framställs ju ofta som något som står i vägen för konstnärskapet. Därför är det så intressant att du tar upp just moderskapet som startpunkten för skapandet.”

Moderskapet framställs ju ofta som något som står i vägen för konstnärsskapet. Därför är det så intressant att du tar upp just moderskapet som startpunkten för skapandet.
– Ja, min konst har ju också vardagen med barnen som utgångspunkt. Jag skaffade barn redan i 20-årsåldern, det ses som ovanligt tidigt idag. Jag har varit hemma med barnen och tagit huvudansvaret för dem, och då har jag fått förlika mig med att det kan bli instängt och monotont. Men det är den här perioden de är små och då får de ta av min tid. Och jag använder det i min konst. Det är inte något jag vill fly från i mitt konstnärskap, det är mitt konstnärskap. Så jag har inte sett barnen som hinder för min utveckling. Tiden efter att mitt andra barn fötts var en väldigt viktig, avgörande tid för mig som konstnär. Medan mitt barn sov i sele började jag med något jag inte vågat tidigare – jag vågade måla.

Emma fångades helt av målningen. Så fort barnet sov drogs hon till duken.

– Jag jobbade på den i flera dagar. När målningen var klar vände jag mig mot min man Sebastian och utbrast: ”Jag kan ju måla!”. Efter år av sökande förstod jag att det var det här jag ville göra.

Sedan fortsatte hon. Medan maken försörjde familjen målade Emma duk efter duk i den lilla ateljén hon inrett i hemmet.

– Det har varit helt avgörande att han stöttat mig. Det är ett otroligt privilegium för mig och det är jag medveten om. Samtidigt känner jag att min tid kommer. Jag är hemma mycket med barnen nu och när de är på förskolan så målar jag. Sedan när de blir äldre tänker jag att det är min tur. Jag har gjort saker i lite annan ordning än folk brukar. Barn först, karriär sedan.

Under föräldraledigheten har Emma också pluggat en del programmering och webbdesign. Ett tag var hon inne på att arbeta med spelgrafik och många av hennes verk är digitalt skapade, postapokalyptiska världar.

– Det finns en konstnär som heter Simon Stålenhag och många har sagt till mig att de kan se beröringspunkter mellan min och hans konst. Att det är något med stämningen och det dystopiska som finns i bådas bilder.

En annan konstnär Emma har jämförts med är Edward Hopper.

– Jag kan se hur folk menar när de säger det. Det är återigen tystnaden, stämningen i bilderna. Men jag kan inte säga att jag inspirerats av andra konstnärer. Det är först på senare tid som jag börjat fördjupa mig lite i konsthistorien. Jag tänkte att det kunde vara bra att känna igen åtminstone några namn om nån namedroppar. Men min konst är inte färgad av andra konstnärer ännu. Det kanske kommer sen. Jag ser det att jag är i början av min process att bli konstnär.

I skrivande stund är det bara ett år sedan som Emma tog steget fullt ut och började kalla sig konstnär.

– Jag skrev ett inlägg på facebook i gruppen ”Heja Livet” om att jag tänkte satsa på konsten och så la jag upp bilder på några verk. Responsen var helt överväldigande, jag fick hur mycket fina kommentarer som helst. Folk var verkligen genuint peppande och det gav mig så mycket. Sen har jag fått alltfler följare på instagram också, nära 3000.

Att starta karriären med att posta i ”Heja Livet” är ju verkligen så långt ifrån snobbig, elitistisk konstvärld man kan komma. Och det är spännande att ditt, och många andras, konstnärskap lever så mycket på internet. Hur ser du på sociala medier som verktyg för konstnärer att nå ut? Finns det någon motsättning mellan den traditionella konstvärlden och den här nya arenan som skapats på nätet?
– Det är en svår fråga. Jag har ju inte någon fot inne i den etablerade kultursfären överhuvudtaget. Jag vet inte ens var jag ska börja för att komma in. Jag har mailat en del gallerier. Men de flesta har inte ens svarat.

Det är nog ganska svårt att komma in där om man inte gått den där vanliga vägen med ”min pappa är arkitekt och min mamma är journalist och sen går jag på förberedande konstskola och sen konstfack”. Det är ju svårt till och med för dem som faktiskt har gått på konstfack, menar jag.
– Absolut. Som konstrast upplever jag den här nya världen på internet som full av väldigt hjälpsamma människor. Folk är väldigt drivna, skapar utställningar, knyter kontakter och försöker stötta varandra.

“Det kan kännas lite pinsamt att söka bekräftelse från kulturvärlden, samtidigt som det är just det många av oss vill ha, även jag.”

Ja, lite motsatsen till en stängd, elitistisk grupp. Det känns som om det varit en stor våg av konstnärer senaste åren som bara tröttnat på att inte få bli insläppta i finrummet och kör sitt eget race istället. För idag kan man ju göra det också, med all den teknik som vi har. Alla som äger en smartphone kan skapa en portfolio.
– Ja, det är skilda världar, verkligen. Men eftersom den här nya världen vi skapat är så pass okej att vara i så kan man liksom stanna där.

Utbildning har aldrig färgat mig, troligtvis på både gott och ont. Jag har heller inte tidigare intresserat mig särskilt mycket för konst i allmänhet, varken specifika verk eller konstnärer, men försöker bygga upp mina kunskaper på området nu. Men det är inte heller något jag hunnit präglas av, utan jag är bara helt fri att göra vad som helst. Jag är inte rädd. Och jag tycker inte att jag gör något fel. Så jag slänger iväg mail hit och dit, men det är säkert inte alls så man brukar göra. Men om de inte vill ha mig så tänker jag bygga upp mitt konstnärsskap i alla fall, på något sätt. Jag har många följare på instagram och jag får väldigt mycket respons från dem. Och det räcker för mig. Men sedan känner jag ofta att jag vill ha ett erkännande. Det kan kännas lite pinsamt att söka bekräftelse från kulturvärlden, samtidigt som det är just det många av oss vill ha, även jag. 

Jag tycker inte det är pinsamt. Det kan ju handla om kvalité också. Hela den här digitala communityt innebär en sorts demokratisering, absolut. Det öppnas världar för konstnärer som inte funnits förut. Det är så olika vilka konstformer som så att säga får utövas av amatörer. Att starta ett band går ju bra, att skriva på en roman hemma på kammaren går bra. Men att bli en erkänd konstnär utanför hela detdär sammanhanget med konstskola och så, det går inte riktigt för sig. Men jag kan samtidigt förstå att de som gått fem år på konstfack kan bli lite trötta på att jaha, nu ska alla vara konstnärer. Precis som alla plötsligt kan titulera sig fotografer och författare. På sätt och vis så blir det helt andra parametrar som bestämmer vem som når framgång när folk själva får avgöra vad som är fint. Kan du se ett problem där, att smalare konst inte får någon chans?
– Ja, det blir ju efterfrågan som får styra till exempel vem som säljer mest via artportal och såna siter.

Precis, och då blir lite frågan vad som styr efterfrågan.
– Man kan se det som en demokratisering, som du säger. Nu är det inte bara de som har pengar eller kontakter som får en chans. Eller de som fötts in i kulturvärlden. För alla får en chans att lägga upp sina grejer. Sen köper folk det som de gillar och det som de inte gillar det säljer inte, helt enkelt.

Det är verkligen superintressant. Vad händer när folk själva bestämmer vad som är konst och vem som är konstnär? När det inte kommer som ett påbud uppifrån via kommunens kulturutskott eller någon sorts kanon? Och den konst som inte når fram genom dethär nya bruset för att bara de med en examen i konstvetenskap kan fatta den, vem är den konsten egentligen till för? Och vem är konstvärlden till för? Kan de här världarna förenas?
– Jag tror att det blir en blandning till slut. Det finns många som vill röra sig emellan dem. Och det skapas ju många forum för icke etablerade konstnärer att ställa ut sin konst också. Inte minst här i Uppsala.

Ja, men det är när jag går på såna tillställningar som jag märker vilken jäkla snobb jag trots allt är i själ och hjärta! Jag har väldigt svårt för hierarkier och jag har försökt skapa ett anti-elitistiskt sammanhang med vår förening. Vår ordförande, Jessica Zachries sa en gång att det till och med speglas i vårt namn. ”Kreativa Feminister” – det är inte hotfullt, det är inte exkluderande, det är inte hippt. Snarare kan nog vissa se det som lite töntigt. Okej, här har vi menskonst och venustecken i pärlplatta, typ. Vilket jag tycker är underbart. Det finns inga trösklar hos oss, vi är inte coola gänget som du inte får hänga med, vi välkomnar alla skapande kvinnor. Men sen går jag på nåt sånt där konstevent som är öppet för alla som kan betala för en plats och då känner att jag inte hör hemma där heller. Att det blir för mycket ”Carolina Gynning”-konst.

Emma skrattar igenkännande.

– Jag vet precis vad du menar! En sån tavla med en naken tjej med jättebröst, stora ögon och pytteliten näsa och sen grova penseldrag i typ neon runt omkring.

Ja, dels det och sen har vi många porträtt av hundar och andra husdjur. Och när jag ser sånt vill jag bara uppleva obegriplig performance-konst istället.
– Jag känner inte att det är ett problem för jag tycker inte att jag tävlar med de där Carolina Gynning-tavlorna. Det är ju typ Micke, 33 år, el-montör i Sala Backe som köper dem. Och det får han gärna göra. Precis som jag får göra vad jag vill. Jag kör min grej. Och jag känner ändå att många såna öppna forum blir mötesplatser för folk. Jag gillar verkligen stämningen på såna events. Alla hjälps åt. Och jag tror sånt kan ge folk modet att faktiskt stå för sin konst och våga visa den.

Jo absolut. Det är fint att sånt finns. Men jag saknar verkligen en konstscen i Uppsala. Hur känner du kring att verka som konstnär här? Hur upplever du kulturvärlden just här, har du kunnat bilda relationer till andra konstnärer i Uppsala?
– Jag har som sagt många följare på instagram och jag börjar bli lite etablerad i den världen. Men jag tror inte att de som sitter i Uppsala kommuns kulturutskott har någon aning om vem jag är. Jag har aldrig sökt något stipendium, aldrig haft nån kontakt med regionen eller så. Jag har försökt skapa kontakt med Uppsala konstnärsklubb men det krävs att man haft flera utställningar och lång erfarenhet för att få vara med där. Så jag har inte träffat andra konstnärer i Uppsala, jag har inte hittat något sånt sammanhang.

Jag tjatar alltid om att det är pinsamt att Uppsala inte ens har nåt kulturhus.
– Ja, det är märkligt egentligen. Vi är ändå Sveriges fjärde största stad.

 

“Ja, det är väldigt dåligt utbud här för de som är färdiga med universitetet eller bara är vuxna människor. Det är väldigt mycket fokus på konsumtion när man går på stan och så, det är väldigt mycket gallerior.”

Och det är dessutom en universitetsstad. Så man tänker att det borde finnas intresse. Och behov! Men jag tror att det är mycket på grund av att Uppsala universitet aldrig haft några högre konstnärliga utbildningar. Man har varit framstående inom naturvetenskap men scenskola och fri konst – det finns ju i Stockholm, menar man. Det argumentet fattar inte jag. Allt finns ju i Stockholm? Då kan vi lika gärna lägga ner Uppsala och bli en förort till Stockholm. Eller så kan man fundera över varför det argumentet bara kommer upp när det gäller konst och kultur.
– Ja, det är väldigt dåligt utbud här för de som är färdiga med universitetet eller bara är vuxna människor. Det är väldigt mycket fokus på konsumtion när man går på stan och så, det är väldigt mycket gallerior.

Och sen de la ner Wijks folkhögskolas konstlinje så är typ kvällskurs i akvarell på Studiefrämjandet det enda som erbjuds i Uppsala, om man vill utbilda sig konstnärligt.
Jag tycker det finns mycket bra initiativ för till exempel barn och så här i Uppsala. Men det är även tröttsamt att konst alltid ska vara “nyttig”, den ska utgöra aktivitet för barn och ungdomar, främja integrationen, promota nykterhet eller sånt. Och det är inte fel i sig. Men konsten måste också få finnas i sin egen rätt, och inte ha något krav på budskap eller nytta. Och alla konstnärer kanske inte heller känner att de vill ägna sig åt “skapande verkstad för barn”.
– Ja, det är skralt med kultur och konst i vår stad. Det är som att kommunen räknar med att studentnationerna ska fixa sånt. Men alla är ju inte studenter, man kan inte hänga på nation hela livet. Jag hoppas verkligen det skapas fler alternativ här i framtiden.

Torftigt kulturliv till trots planerar Emma att stanna i Uppsala. Hon och maken har nyligen flyttat till Lindbacken i utkanten av stan. Där leker barnen i ett gränsland av otämjd natur i möte med byggarbetsplatser och nya bostadsområden. Omgivningarna speglas ofta i Emmas konst.

“Jag har en positiv inställning till vardagen, vilket jag upplever som rätt ovanligt. Den målas ofta upp som tråkig och något som alla vill fly ifrån. Jag ser det inte så, för det är i vardagen jag hittar min magi.”

Kan du själv se några teman i dina bilder?
– Jag har inte så mycket teorier eller pretentiösa resonemang bakom min konst. Det blir mycket att jag målar vad jag upplever varje dag och det är vardagen med barnen. Det finns så mycket magi där, minsta sten kan vara magisk. Magi får man för lite av och jag tänker att mina bilder kan få vara bara just det, bilder av det magiska. Det behöver inte finnas nån djup reflektion bakom. Jag har en positiv inställning till vardagen, vilket jag upplever som rätt ovanligt. Den målas ofta upp som tråkig och något som alla vill fly ifrån. Jag ser det inte så, för det är i vardagen jag hittar min magi.

Det är ju spännande att du säger det för jag upplever snarare dina målningar som ganska hotfulla och inte direkt positiva. Jag känner att det finns en dov stämning i många av dem, något dystopiskt. Titlarna du väljer förstärker ju också det. Till exempel bilden av en Ica-butik, det mest vardagliga man kan tänka sig. Och så heter tavlan ”Villebråd”.
– Jo, men magi kan ju vara just hotfull! All magi är inte my little ponies och pastellfärg. Och det knyter an till mina intensiva drömmar också, dethär att något normalt kan vara helt sjukt i en dröm samtidigt som något helt sjukt kan vara helt normalt. Den kontrasten intresserar mig väldigt mycket, att mitt i vardagen finns det här sida vid sida. Som i min tavla ”Håll käften, Tommy”. Där har vi en solig dag, en vacker äng, en kvinna i en fin sommarklänning och så kan det samtidigt vara någons värsta mardröm.

Jag älskar ”Håll käften Tommy!”! För mig känns det som någon form av upprättelse för kvinnan på bilden. Eller för kvinnor över huvudtaget. Hämnd, det är vad jag tänker på. Hämnd för all skit kvinnor måste ta.
– Det är den tavlan jag har fått mest respons på. En tjej hörde av sig och skrev att den tavlan gav henne styrkan att lämna en destruktiv relation. En annan skrev att hon hade en väldigt dålig relation till sin pappa och att tavlan gav henne kraft att läka.

Det är ju också en väldigt ny grej, att konstnärer kan ha direktkontakt med dem som upplever deras konst.
– Ja, och jag älskar det! Det får mig att vilja fortsätta kämpa framåt!

Vad önskar du dig av framtiden?
– Att få ställa ut på ett bra galleri, att bli så pass etablerad att jag kan leva på konsten.

Sedan önskar jag mig att få träffa folk som skapar, kanske starta ett ateljékollektiv och få utbyte med andra konstnärer.

Ska man få nånting gjort får man nog göra det själv tror jag. Så jag hoppas vi kan ses i framtiden och skapa något sådant sammanhang tillsammans!
– Vardagen som varit ständigt närvarande i vårt samtal tränger sig på. Det är dags att hämta barnen med allt vad det innebär i form av overall-bråk, gummistövlar och vattenpölar längs vägen hem till middagens lätt brända fiskpinnar. Jag är dock så uppspelt att jag nästan går vilse på vägen till förskolan. Samtalet med Emma Jelk har gett mig många nya tankar kring alltifrån moderskap och konstnärskap, barnets värld som en tillgång snarare än ett hot mot konsten, och inte minst sammanhang och konstnärligt utbyte. Kan kvalité och utmanande konst skapas utan elitism som någon sorts gatekeeper och styrdokument? Konstnärsidentitet och konst står inför en brytpunkt som är fantastiskt spännande att utforska. Vi ska bara klara oss igenom pandemin först. Och konsten hjälper oss längs vägen.