Jennie McMillen

Din bakgrund. Hur kom det sig att du blev konstnär?
Min första mer allvarliga idé om vad jag skulle bli var att jag ville bli veterinär. När jag sedan praoade hos en veterinär i högstadiet upptäckte jag att veterinären jag var med stod på människans sida och inte djurens, vi tillbringade en dag på ett grisslakteri för att leta eventuella trikiner i nyss dödade grisar och en bonde fick rådet att låta döda en ko som inte längre gav så bra med mjölk. Jag började tänka att jag skulle ägna mig åt någon form av fritt skrivande istället och började efter gymnasiet att läsa latin, idéhistoria och religionsvetenskap men upplevde att jag behövde mer livserfarenhet för att få ihop någon meningsfull text (utanför studierna) och att orden var för tydliga för mig, kände att jag ville ha någon uttrycksform med mer möjlighet till vaghet och att jag ville undersöka något som inte fanns i orden. Jag började brodera sista året i gymnasiet eller kort därpå och hade sedan oftast någon form av broderi med mig, jag hade mitt rum bredvid en garderob med tyg när jag växte upp och jag tog ofta in något tyg därifrån till mina lekar så textil har alltid känts som något som något tillgängligt. När jag några år efter gymnasiet försökte skriva en c-uppsats om icke-våld och rättfärdigande av krig inom den kristna traditionen upptäckte jag en vävlokal och jag fick genom en kurs där tillgång till en vävstol dygnet runt. Jag hade lärt mig att väva i Guatemala ett år tidigare och fick en rätt existentiell känsla av att kunna göra ett tyg. Jag vävde istället för att skriva, uppsatsen blev aldrig klar och en vän på religionsvetenskapen rekommenderade en skola i Dalarna där jag kunde fortsätta att väva. Jag sökte dit och minns att jag skrev i min dagbok på vägen till en intervju där att jag skulle bli textilkonstnär, jag vet inte om jag någonsin hört ordet tidigare, minns det mer som en uppenbarelse, som i Heliga Birgittas texter som jag läst på latin tidigare. Jag vävde sedan i två år och insåg att jag behövde en universitetsutbildning och innan det någon konstskola, jag gick på Gotlands konstskola och sedan på HDK i Göteborg i fem år. Jag arbetade egentligen med bilder för första gången på Gotlands konstskola, när jag kom till HDK blev det som om mitt broderande och vävande gick ihop med tanken om skrivandet och vad som kunde bli i det men aldrig riktigt blev och jag började brodera bilder.

Hur ser en arbetsdag ut för dig?
Jag är egentligen en nattmänniska som tycker om att arbeta på nätter eftersom de inte har tydliga slut men nu har det blivit bäst för dygnsrytmen att jag somnar med mitt barn mellan 21 och 22, jag går sedan upp mellan 5 och 6 och arbetar till 7.35 då jag förbereder frukost och väcker mitt barn. Om jag har mer administrativa saker att göra eller sådant som behöver dator gör jag det då på morgonen, annars broderar jag. När jag lämnat på förskolan 8.30 cyklar jag till ateljén. Oftast sitter jag i min fåtölj, som är en Ikeakopia av en fåtölj som textilkonstnär Karin Larsson formgivit och som då ansågs ful. Jag sitter där och broderar hela arbetsdagen knappt utan att resa på mig. Jag kan känna mig uttråkad av att täcka stora ytor men känner oftast en otrolig lust till att bara dra tråd genom tyg timme efter timme och skulle kunna göra det nästan varje vaken timme. Nu har jag bestämt att hämta mitt barn klockan två, så jag slutar strax innan det. Han är sju och det känns som en lagom lång dag i skolan. Jag får ofta möjlighet att leka, samtala med honom och samtidigt brodera under delar av resten av dagen även om det blir på mindre fokuserat sätt, jag kan välja att just då täcka ytor och det kan jag göra lite i förbifarten.
Nu är jag i en skissprocess då jag provar att skissa på en bild mer noggrant än jag är van vid och parallellt skissar jag på ett större screentryck som jag har fått stipendiepengar för att göra för att få ett snabbare flöde under en tid. Så arbetsdagarna just nu ser lite annorlunda ut men gör stygn på morgnarna och annars hemma.

Din relation till andra konstnärer, finns det någon/några som du känner ett släktskap med, antingen tematiskt och/eller estetiskt.
Jag tycker att det är väldigt viktigt med intryck för att få in energi i mitt eget arbete. Innan jag fick barn reste jag mycket, först för att vara volontär i lite olika länder och sedan sökte jag stipendier för att genom resor utforska olika saker, nu på senare tid har jag tågluffat med mitt barn några år till destinationer med utställningar jag vill se. Jag tycker om konstnärskap som kretsar kring ett mer sammanhållet berättande. Jag sökte stipendium för att kunna se Henry Dargers bilder på Folkart Museum i New York under min utbildning och jag har sedan återkommit till hans bilder där han skapar en fantastisk helt en egen värld som följer egna villkor. Jag hittade nyligt Pearl Blauvelts bilder jag tycker mycket om på instagram, både hennes och Henry Dargers bilder upptäcktes först efter att de dött. Antar att det finns något i den där drivkraften till att göra bilder för bildens skull och för sin egen lust till det helt oberoende av andra ögon. Jag tycker mycket om Marilena Pelosis tecknande och Nina Bondeson som var min professor på HDK betydde mycket genom den syn på konst hon förmedlade och hennes pågående bildvärld.

Din relation till konstvärlden. Känns den öppen för dig eller stängd och elitistisk?
Jag har en väldigt passiv relation till konstvärden. Känner att jag inte litar på att den är rättvis och har gott omdöme.
Jag tycker om att sitta i min ateljé och arbeta på och de mer sociala, och nätverksbyggande delarna som kanske egentligen krävs är jag ointresserad av. Jag tänker att den är öppen när den då och då öppnar sig i form av utställningar, inköp och offentliga uppdrag, vilket då och då händer. Men känner att den inte är något jag själv kan bryta mig in i.

Hur ser du som konstnärsrollen som identitet? Är det en roll man kan “ta sig” eller en man tilldelas av samhället tex i form av uppmärksamhet, stipendier, att få ställa ut på rätt ställen osv.
Jag tänker att det för mig i grunden är något som kommer inifrån som ett slags måste och att det sitter i själva handlandet och i envisheten att fortsätta att misslyckas och försöka med bild efter bild. På så sätt är det en roll man kan ta sig och så länge man är i handlandet så är man konstnär, så känner jag. Jag känner mig på många sätt inte så mycket i behov av uppmärksamhet och bekräftelse utifrån för min identitet som konstnär samtidigt som säkert betyder mycket att bli inbjuden till utställningar och att få stipendier både för självbilden och ekonomin. Men de konstnärskap jag själv mest uppskattat är ju de som inte ens blivit sedda under konstnärens livstid.

Upplever du att det under sociala mediers utveckling även skapats andra vägar och plattformar för konst än de traditionella med tex konstskola osv?
Jag är själv dålig på att använda mig av sociala medier och tänker att en bra sak man får på konstskolor är tid, men jag tror att det absolut finns mer vägar än konstskolor och tror att de vägarna i vissa fall kan vara bättre på att få ut konsten till andra.

Är du en ensamvarg eller tycker du om att arbeta med andra/ha nära utbyte av andra konstnärer?
Jag är tveklöst en ensamvarg, jag har min ateljé på ett ställe där jag inte möter någon annan under min arbetsdag och tycker om det. Samtidigt tyckte jag om att ha människor omkring mig under min utbildning, det var trevligt att ha andra arbetande människor omkring sig som man då och då mötte för samtal. Nu när jag har barn och mindre tid älskar jag ensamheten i ateljén. Jag har aldrig arbetat med någon annan konstnär och tänker att jag skulle bli väldigt förvirrad och ha svårt att hitta mig själv i det.

Hur tycker du att det är att arbeta som konstnär i Uppsala?
När jag först flyttade till Uppsala hade jag en ateljé där alla hade egna rum men där jag också delade gemensamma utrymmen att dela med andra konstnärer, en av dem uppmuntrade mig till att gå med i konstnärsklubben, jag gjorde det och kom då i kontakt med andra konstnärer, det var trevligt att få en bild av vilka andra konstnärer som fanns i staden. Jag är inte med i konstnärsklubben längre men det är fint att känna till människor jag träffat på där. Jag är mycket glad att bo i en stad där man kan få ateljéstöd, jag tror att jag har fått det i sex år nu och det betyder mycket. Annars är jag mest i ateljén och märker inte så mycket av Uppsala utanför. På vissa sätt är det lite trevligt med en inte så stor ändå rätt livlig stad där man när man är nyinflyttad kan få kontakt med andra konstnärer och något av en överblick.

Finns det ett levande kulturliv här?
Jag saknar verkligen kulturlivet i Göteborg men är samtidigt mer begränsad i den här delen av mitt liv med barn och jag kan inte delta så mycket i ett kulturliv. Jag tror att det skulle finnas ett mer dynamiskt kulturliv med till exempel en konsthögskola i staden och därigenom ett större omlopp av människor som kommer till staden som kulturutövare.

Kan man träffa och ha ett utbyte av andra konstnärer?
Jag tänker som jag nämnde tidigare att många konstnärer är med i konstnärsklubben och tänker att man där kan få kontakt där, eller genom att ha ateljé där andra konstnärer också arbetar även om de platserna nog är rätt få.

Känner du ett stöd från regionen eller har du fått bygga upp Din plattform helt själv?
Jag känner att jag är helt utelämnad till mig själv och de kontakter jag fått genom min utbildning.

Hur kommer det sig att du valt att bo här/bo kvar här?
Jag flyttade till Uppsala efter mina utbildningar för att vara närmare min bror i Stockholm och mina föräldrar som flyttat till Uppsala efter att ha bott länge i Luleå där jag växte upp. Jag uppskattar det och jag tycker om att det är både en liten och stor stad där man kan ta sig fram med cykel. Det är en bra sak att det är nära till Stockholm för teater och konstintryck.

Hur ser du på framtiden?
Det växlar lite! Jag är hela tiden rädd för att jag inte ska få ihop det ekonomiska och behöva kompromissa med min tid. Jag tog min examen 2010 och har bara under en kort tid haft ett brödjobb 6 timmar i veckan, nu när jag är förälder (och en hundra procent ensam förälder) uppskattar jag att inte behöva ha ett brödjobb och hoppas att kunna ha det så här så länge som möjligt, men då är jag beroende av stipendier och lite uppdrag och det är sådant jag inte kan styra över helt själv. Så ibland kämpar jag med lite kontrollförlust. Jag tycker att själva arbetet från att ha känts väldigt roligt känns ännu roligare med tiden och tycker att mitt pågående projekt känns som om det kan pågå i en evighet och att det hela tiden kommer att finnas nya saker att utforska.

Vad är din högsta önskan vad gäller arbetslivet?
Jag känner mest att jag bara vill kunna arbeta på. Jag önskar mig då och då bra och lagom stora platser att ställa ut på som inte är intresserade av att sälja bilder eftersom jag tänker att jag arbetar med en sammanhängande projekt där i alla fall de större bilderna helst ska finnas kvar och mitt arbetssätt är så tidskrävande att bilderna blir rätt osäljbara. Jag vill kunna arbeta vidare med mitt pågående projekt, visa det lagom ofta och ha sidoprojekt ibland. Någon gång skulle jag till exempel vilja göra en omsorgsfull och genomarbetad utställning för barn och någon gång skulle jag vilja arbeta med ett textilt projekt med till exempel hemlösa där de skulle brodera berättelser om sina liv.

Vad ser du själv för teman i din konst?
Jag har arbetat med mitt pågående projekt i ungefär tio år, det började med en stipendieresa då jag ville undersöka de delar av Belfast där min pappa växte upp, han växte upp i ett område där det fortfarande finns en tydlig gräns mellan protestantiska och katolska områden, förutom de mer mentala gränserna även en mur med taggtråd högst upp för att hindra att man tar sig mellan områdena och skapar oroligheter. Arbetet kretsade kring att inta områden i en sån miljö, jag växlade sedan från det protestantiska och katolska till att områdena hörde till naturen och civilisationen och att naturen försökte inta civilisationens områden. När jag växlade tema behöll jag vissa bildelement som jag tänkt ut som viktiga, bland annat bergen och kullarna som omger Belfast och flaggorna som de båda sidorna använder sig mycket återkommande av för att markera sina områden. Protestanterna gör till exempel regelbundet parader genom katolska områden för att visa att det egentligen är deras områden, de bär då flaggor. Nu tänker jag att jag arbetar med att bygga upp områden där det händer olika saker, ofta någon form av intagande av områden, människorna använder sig för det av flaggor, domesticerade djur och fordon och naturen av vatten, eld och rovdjur. Jag tänker att arbetet är en slags fortsättning på min lek som barn och att man som barn monterar ner världen man ser omkring sig för att sedan bygga upp den igen på ett eget sätt, tänker att arbetet är en sådan montera ner-bygga upp process. Jag vet inte alltid vad det jag gör är eller betyder men bygger och bygger och använder beståndsdelar jag någonstans hittat i verkligheten, ibland berättar det som då uppstår något nytt även för mig och det är en del av leken.

Hur har modersrollen påverkat din konst? Begränsninngar? Eller nya möjligheter och perspektiv? Eller både och?
Den största påverkan har varit tidsbristen, att växla mellan att ha haft kontroll över all min tid och ändå sett det som om det är för lite till att nästan helt förlora kontrollen över tiden har varit jättesvårt. Samtidigt tror jag att det har varit viktigt för arbetet med de pauser jag har behövt ta och den distans det ger till en pågående bild. Eftersom jag har ett så tidskrävande sätt att arbeta på så tar det nu ännu längre tid att bli klar med en bild och det kan ibland bli frustrerande och jag kan känna att jag inte riktigt räcker till. Jag tror att innehållet i arbetet inte har tagit någon annan inriktning, på annat sätt än att jag nu när jag är i en skissprocess hittade en och annan tidigare skiss jag gjort på barn med tanke på någon kommande bild. Det att jag tänkt på mitt arbete som fortsättning på min lek som barn gör det särskilt fint att ha mitt barns lekande och utvecklande av tankar omkring mig, och hans ritande och målande och känner att det tillför något till arbetet och mycket till mig som människa. Jag tror att den där mer oändliga tiden till slut skulle kunna bli förtärande och tänker att det är något som dessutom kommer tillbaka när mitt barn i en framtid kanske inte vill tillbringa lika mycket tid med mig. Jag tycker också att föräldraskapet ger mig mer insyn i världen och i mänskligheten genom nya människor jag nu möter och människor med många olika bakgrunder och arbeten, tänker att det inte kan vara fel för mitt egna arbetande på sikt.

Har du några råd till andra som vill leva och verka inom konsten?
Jag tänker att man ska lita på sin lust och drivkraft och följa den, det är tråkigt om saker som skulle kunna bli gjorda inte blir det. Det finns många olika vägar och nog många begränsningar av olika former som man kan komma förbi med envishet, lite uppoffringar och vilja.

Välj gärna något/några verk du tycker verkligen representerar dig som konstnär och reflektera kring dem. /berätta om deras tillkomst och vad du känner inför dem.
Alla bilder hör till det pågående arbetet som jag kallar för I gränslandet – en plats av Jennie A. McMillen.

Jag bygger upp olika områden i bilderna där det pågår saker, som en översvämning som intagit ett område med hus, människor som intar områden i naturen med hundar. Jag gör tredimensionella arbeten som jag visar i relation till bilderna för att bygga upp mer av en värld.